Ligger vaken och funderar mycket på min farmor.. Hon fyller 89 år om tre månader och bor fortfarande på egen hand. Hon har bott på samma ställe i snart 50 år och jag förstår att hon trivs och vill bo kvar. Igår kväll pratade vi om larm, att ha en larmknapp som exempelvis armband att alltid ha på sig och på så vis kunna larma om hon t.ex. trillar eller om något annat händer. Hon verkade när vi pratade om larm väldigt öppen för det, tyckte det lät klokt å bra. Samtidigt som ett larm skulle kunna låta henne bo längre i sin lägenhet där hon bott så länge å har alla sina minnen skulle jag vilja för hennes skull att hon fick komma till ett hem. Det finns hem och så finns det hem, och jag skulle vilja se henne på någon form av serviceboende där hon för det mesta klarar sig på egen hand, men där personal finns tillgänglig när hon väl behöver hjälp. Min farmor har turen att ha min farbror i samma stad så han hjälper henne med byte av gardiner, handling med mera, och pappa och hans sambo hjälper till med det dom kan när som väl hälsar på. Jag gör det jag kan nu när jag är här, men min farmor talar ofta om att hon är så ensam.. Hon är snart 89 år och i somras gick farfar bort. När man når en så pass hög ålder så hinner många av ens vänner och nära släktingar gå bort före en, och även om farmor har en av sina söner i samma stad och även om det finns de som fortfarande besök henne så är hon väldigt mycket på egen hand. För hennes skull skulle jag vilja se henne på någon form av serviceboende där hon kan rå om sig själv bäst hon kan, få hjälp med det hon inte längre klarar på egen hand och framför allt få träffa andra äldre i samma situation. Då kan hon träffa andra gamla och umgås, för hon är social min farmor. På ett sådant hem skulle hon slippa vara lika ensam som hon är nu..

Ibland handlar det inte om vad den äldre vill utan vad som är bäst för henne/honom. Min farmor vill vara i sin lägenhet där hon bott i så många år, men när hon talar om sin ensamhet så märker jag att hon inte längre vet sitt eget bästa i alla lägen. Hon skulle kunna få det så mycket bättre på ett bra boende, och även om hon skulle sakna sitt hem så skulle hon i alla fall inte vara ensam. Vid så hög ålder handlar det inte längre enbart om vad den äldre vill utan vad som andra anser bäst för henne/honom. De vuxna barnen, vännerna och släktingarna vet i vissa fall bättre, och jag har talat med både min pappa och min farbror lätt om detta, fört det på tal.

Jag vill bara se dig mindre ensam, farmor..