Jag vet inte om var allting börjar och slutar, men jag är bara lycklig! Jag kan rabbla upp flertalet saker som påverkar mig positivt här nere, och annat som har påverkat mig negativt "hemma" i Sverige, men att nämna detta är inte nog för att förklara varför jag känner lycka.
Att nämna det negativa med Sverige och det jag upplevt där skulle bli som att måla hela landet svart, och att berätta om det positiva jag känner och upplever här vore som att måla landet i alla regnbågens färger, när jag är väl medveten om att alla platser, alla människor, alla stunder och tider har både det svarta, men så tacksamt även det färgglada.

Prag är en underbar stad. Ett vackert och för mig väldigt spännande språk. Jag kan uttala de flesta bokstäver i alfabetet och kan därmed läsa någorlunda bra för att vara en utlänning. Däremot förstår jag väldigt lite, det krävs tid att lära sig förstå ett tidigare helt främmande språk. Kulturen i Prag (för jag vill inte jämföra alla delar av landet, alla städer, alla typer av människor med det jag upplever här i Prag) är relativt öppen. Människor är öppna, det är väldigt internationellt, och väldigt avslappnat. Detta säger jag med utgångspunkt av det jag hittills upplevt i Sverige. Jag säger inte att någonting är si eller så, jag gör bara en enkel jämförelse av min svenska upplevelse av kultur, människor etc. och det jag nu upplever här.

Alla länder, kulturer, städer etc. har sina vackra, mer öppna respektive slutna och inte alls så charmerande sidor. Allt finns att finna på samtliga platser - det handlar om var man hamnar, vilka man råkar stöta på och lära känna, och med vilken inställning man besöker och lär sig leva på en plats och i ett sammanhang.

Jag har aldrig tidigare mött så många öppenhjärtade människor på så kort tid, eller klickat så snabbt med helt otroliga personligheter! Jag har blivit insläppt och en del av umgängen där många känt varandra under en längre tid, t.o.m. arbetat längre perioder ihop. Jag blir medbjuden när min pojkvän, eller mina vänner, har get togethers med sina kretsar, som om det vore en självklarhet!

Något annat jag upplevt här som jag tidigare nämnt, i alla fall muntligt till några få vänner samt familj, är hur så många människor verkar ha sitt eget GO, sin egen drivkraft - som förblir opåverkad av omgivningen. Exakt vad det handlar om kan jag inte sätta fingret på, men det känns som om människor här verkar bry sig mindre om vad omgivningen kan tyckas tänka om dem. Här finns inga typiska svenska mode-kloner - här går människor klädda i vad än de finner bekvämt/snyggt/"inne" (är detta ett numera typiskt svenskt uttryck - att något är "inne"?) Många är klädda precis som hemma i "det senaste", men attityden personen utstrålar är annorlunda. Och de som inte är klädda i vad som skulle kunna anses som "det senaste" håller fortfarande upp en fasad av självförtroende - eller behöver de ens "hålla uppe" fasaden?

Det är som om självförtroendet är annorlunda här. För det är självförtroendet som reflekterar vår inre skönhet, den sanna skönheten. Det är sällan jag har mött människor med riktigt gott självförtroende. "Riktiga" vuxna i min omgvining hemma såklart, men unga.. där såg/upplevde jag sällan ett gott, trovärdigt självförtroende. Mycket kretsade kring "det senaste" och att vara "inne". Kanske är det så vi ser på självkänsla och självförtroende i Sverige? Eller så har jag bara blivit förblindad efter 23 år i Sverige, att jag till slut blivit så förbittrad över alla mode-kloner som existerar att jag till slut inte kan se en enda människa i ett nytt "inne"-plagg utan att tänka KLON. Men att det blivit så är ingenting jag kan rå för. Det är mänskligt att till slut bli låst i en tanke, speciellt när det som föder tanken från första början irriterar.

Visst finns det fashion victims i alla städer, inklusive Prag. Men tonen, attityden, personligheterna här är annorlunda. Tilläggas bör att jag umgås både med människor uppvuxna i Prag och Tjeckien OCH människor uppvuxna utanför Prag och Tjeckien, i andra europeiska länder, från andra sidan Atlanten, från asiatiska delar av världen - men alla förenas under samma mentalitet. Så jag undrar om mentaliteten jag upplever här, med tryggare, mer trovärdiga självkänslor har med själva Prag och kulturen här att göra, oavsett ursprung eller om det helt enkelt är Sverige som sticker ut som en felande länk för mig? Att det är enbart i Sverige denna modehets existerar?

Jag har alltid velat se mig som en person som lägger tanke bakom var dags utstyrsel, men som samtidigt inte framstår som helt förblindad av modehets och som tappat bort sig själv. Kanske tappade jag bort mig själv, även om ekonomin aldrig tillät mig fullt och helt att faktiskt följa samtliga modesvängar. Oavsett hur det må ha varit förr upplever jag mig själv som mer avslappnad idag - både modemässigt men även i övrigt. Och jag känner inget större behov av att verkligen förstå roten till varför det är som det är med mig idag, jag är bara LYCKLIG att det har blivit så här och jag tänker hålla fast vid det - hur man nu håller fast vi något ogreppbart..
Jag vill ändå avsluta med att säga att den här Prag-/tjeckiska-/internationella-/från-överallt-mentaliteten har någon form av rot här i Prag, i staden, bland människorna, och det smittar av sig! Underbart!