Jag började på ett blogginlägg för snart en månad sedan.. Men av någon anledning avslutade jag det aldrig.. Jag vet inte om bloggen är något för mig längre - det finns en vad jag skulle vilja kalla indirekt press att skriva, blogga om mitt liv. Jag har valt att ha en blogg, jag har valt att blogga - och så många där ute som har en blogg som bloggar dagligen, eller i alla fall några gånger i veckan.. Jag hörde till de dagliga bloggarna förr, men idag är det mycket annat som fångar min uppmärksamhet, tar min tid och som jag själv väljer att lägga min tid på. Bloggen är ingenting jag vill ha som ett måste, jag vill inte känna att jag behöver prioritera bloggen så länge det finns annat att göra. Samtidigt vill jag inte släppa bloggen.. Jag har ingen större läsarkrets, mest vänner och familj, så jag har ingen press att uppehålla en slags ''fasad'', en identitet i bloggvärlden - det blir ingen snackis i bloggvärlden om jag väljer att hålla mig undan i över två månader, som nu är fallet. Men det är någonting i mig som inte vill släppa taget om bloggen.

Jag har det bra. Bättre än bra förresten - jag har det underbart! Jag har bott i Prag i två veckor imorgon och jag stormtrivs! Vi har vårt egna boende, jag pluggar för fullt - skriver två tentor på onsdag - och trivs med det. Jag läser religionsvetenskap och teologi på distans. Skönt att få sköta sig själv, att själva bestämma och lägga upp dagarna - mer eller mindre kanske ska tilläggas, eftersom vi har föreläsningar vi kan gå på, live, online, men som vi även kan se i efterhand - men då utan kontakt med läraren som vi har om vi ser föreläsningarna live. Jag väljer att se föreläsningarna när de sänds live, just för att kunna ställa frågor till föreläsaren om något skulle vara oklart.

Jag är kär i den här staden, i landet, i språket (även om jag förstår ytterst lite, kan bara enstaka ord och fraser än så länge). Samtidigt saknar jag den svenska naturen, att förstå människor runt omkring mig.. Fast jag gillar å andra sidan att kunna sitta på exempelvis tunnelbanan och höra människor runt mig prata; se reklamskyltar överallt och inte förstå någonting. På bussen i Karlstad fick man lyssna på diverse konversationer vare sig man ville eller inte - för att man förstod. Här har jag å ena sidan inget val - jag förstår inte tjeckiska - men å andra sidan kan jag lyssna, höra att människor pratar, veta att de är där, utan att behöva lyssna till deras konversationer. Det ligger en vis charm i det för mig.. Känner mig ibland som en osynlig resenär. Inte osynlig i bemärkelsen att jag inte syns, för jag vet att de ser mig. Men de förstår inte mig, jag förstår inte dem, och i många fall vet de inte ens att jag inte förstår..

Jag har haft två underbara veckor, och fler väntar. Första kvällen, för att fira min ankomst och min flytt hit, bjöd jag ut min kärlek på middag. Vi gick till Hard Rock, ett ställe jag känner mig ''hemma'' på. Inte hemma som i att jag känner alla - men hemma nog för att känna igen flera ansikten och hemma i den bemärkelse att jag känner mig välkommen, sedd - och bekväm. Efteråt fixade han ett hotellrum för oss, champagne och allt! Inte bara för att det var min första dag och natt - även för att vi inte fick tillgång till vår egna bostad förrän dagen därpå.

Första veckan var vi tre vändor till IKEA, vi ordnade internet i lägenheten, träffade lite vänner och drack drinkar, öl, åt gott och bara rådde om varandra!

Veckan som har varit nu, min andra vecka i Prag, har bestått av en hel del tentaplugg för min del, vi har varit på bio - Wolf of Wall Street, en helt makalös film (läs: SE DEN!) - och jag har handlat på egen hand i en matvarubutik för första gången(!) Det kanske inte låter så märkvärdigt, en snart 23årig tjej som flyttat utomlands och klarat av att handla mat på egen hand... Mja, men ha i åtanke att kassörskorna i matvarubutikerna, och i många andra butiker eller sammanhang här i Prag (och Tjeckien) inte pratar engelska - över huvud taget, eller knappt. Så att handla i en affär där allting är skrivet på tjeckiska, där alla pratar enbart tjeckiska, och där jag kommer, utan någon som helst kunskap om det tjeckiska språket - förutom att jag kan hälsa, tacka för mig, dirigera åt höger och vänster och säga två av sju veckodagar (och lite därtill) - så det var en stor grej för mig.

Jag vet inte om jag vill göra mig blogg till en ''jag är en svensk tjej bosatt i Prag''-blogg eller om jag bara ska fortsätta på det spår jag antagligen är på just nu - att jag för enkelhetens skull bloggar när jag känner för det. Punkt. Jag trivs oerhört bra med en blogg, jag älskar att skriva - gissar att det är därför jag inte riktigt vill släppa taget om bloggen. Men som jag skrev ovan - jag vill inte att det ska bli ett måste, att jag känner mig tvingad (främst av mig själv) att blogga. Det ska komma naturligt - och det ska finnas tid för det.

Jag tänker inte göra tid för bloggen, men den tid jag får över och har skrivarandan nära till hands - då kommer jag definitivt blogga igen!

XXX