Perspektiv på perspektiv jag inte har

Som 20-åring, och lite därtill, har man knappt några perspektiv på livet när det gäller relationer, bland annat. Man har inga perspektiv på hur långt livet faktiskt är. Jag kan känna när det kommer till relationer att jag vill träffa någon som jag kan dela många år och förhoppningsvis hela livet med, men det känns inte som jag har tid att dejta och vara tillsammans med någon en kortare period, för att sedan ge mig ut och börja dejta på nytt. Det finns för mig ingen tid för det, trots att livet knappt har börjat. Jag kan redan bli stressad över att livet snart är slut, hur patetiskt det än må låta.
Jag sjunger på första raden, men det känns ibland som att sista versen är nära. Samtidigt ser jag mina föräldrar, och då ser jag hur mycket av livet dom fortfarande har kvar. Så varför känner jag ibland, trots att dom har så mycket liv kvar att leva, att mitt liv är nära på över?

Jag har knappt några perspektiv, men jag ber heller inte om andras. Jag kommer väl på mig om några år, attt livet knappt har börjat. Och jag har i alla fall perspektiv på mina tankar - jag har ju trots allt kommit fram till detta, så helt tappad bakom en vagn är jag inte. Jag vet att jag har så mycket liv kvar, jag vet att livet knappt har börjat och jag förstår att om jag ser mina föräldrars liv som halvt påbörjade så har jag så mycket mer kvar att leva. Ändå kan tankarna ibland slå mig, om att livet snart är över.
Jag har perspektiv över perspektiven jag inte har.

COMMENTS




Before you post your comment:
- I made this design by myself. I started with one of the basic designs available.
- All the photos in my blog are my own.
- I'm not making blog designs for others - but feel free to ask me questions about making blog designs, and I will try to help you.
...and no spam, please!



Name:


E-mail:


URL/Blog:


Comment: