Journalister drivs av en lust att berätta och informera, så snabbt och tydligt som möjligt. Ingen hyenementalitet - man vill bara ge bästa möjliga rapportering. Journalisten vill rapportera om det hetaste, såklart, för redan dagen efter kan den heta nyheten från gårdagen vara passé. Journalisten vill gräva, men inte för mycket för att göra illa, såra eller uppröra. De vill säkerligen undvika så mycket negativ kritik om sitt arbete som möjligt. Men sen är ju alla journalister av olika virke..

Hur mycket får en jorunalist egentligen gräva - för sin arbetsgivare/tidning, för sina egna värderingar, och för oss utomstående? För oavsett vad journalisten gräver i, eller intresserar sig för, så kommer det alltid finnas de som har åsikter och synpunkter på jorunalistens arbete, till exempel att de har gått för långt. Men vad är att gå för långt? De har ett tufft, men väldigt intressant jobb.

Många deckarkungar- och drottningar i Sverige skriver ofta om ett jorunalistteam som en bi-story i själva deckaren, där jorunalisterna anses (enligt t.ex. polisen) gå för långt. De publicerar bilder på lik, trots att inte samtliga anhöriga är underrättade. Till journalisternas försvar är till exempel inte ansiktet synligt på bilden, personen går alltså inte att identifiera. Självklart vill jorunalisten meddela om t.ex. mord för att dels väcka allmänhetens intresse och sälja lösnummer, men även för att varna - det kan ju gå en seriemördare lös!

Vi är beroende av media - vi vill veta! Och jorunalistens jobb är att rapportera - så snabbt och kortfattat som möjligt. Vi skulle gärna vilja veta allt, men det går såklart inte... Men för att underlätta för människan som är nyfiken på allt och inget bör jorunalisten skriva korta, koncisa texter för att väcka uppmärksamhet och för att informera. Detta är speciellt kvällstidningarna bra på att göra - de lockar ofta med sina skrikiga rubriker om än det ena, än det andra. För vem orkar egentligen läsa långa, utdragna texter om en händelse som kan författas med ett fåtal ord?

Vi vill veta, men samtidigt har vi synpunkter på hur mycket som ges ut. Människan är en nyfiken varelse och många av oss älskar att frossa i skvaller - men vi skulle aldrig själva vilja hamna där, i det råa rampljuset med all kritik därtill.
Vad är rätt och vad är fel? Vad är okej, och vad är för mycket? Hur mycket vill vi egentligen veta?

Jag lockades speciellt som nybliven tonåring att läsa löpsedlarna utanför Konsum om våld, våldtäkter oich mord. Jag ville läsa och jag drogs till löpsedlarna, men så fort jag har hade läst att det t.ex. härjade en våldtäktsman någonstans blev jag stel av skräck och jag hade återkommande mardrömmar om våldtäkter och misshandel, och jag var länge rädd att jag en dag skulle bli bortförd på vägen hem från t.ex. skolan.. Jag målade upp en så hemsk verklighetsbild för mig själv - för det stod ju ständigt om våld och kvinnokränkningar.. Om andra utsattes med jämna mellanrum - varför skulle inte då jag kunna bli offret?
Jag insåg efter en tid att t.ex. våldtäkter är allra vanligast i hemmet, och att överfallsvåldtäkter inte äger rum speciellt ofta. Jag kom fram till detta under gymnasiet genom boken "En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt" skriven av Katarina Wennstam. Hon är en kriminalreporter på SVT som skrivit flera böcker om bland annat våldtäkter och främst om samhällets syn på vad en våldtäktsman är och ser ut.

Vad tycker ni är okej för en jorunalist att rapportera om, och när går journalisten för långt?
Har ni någon gång blivit uppskrämda av löpsedlar? Om så är fallet - har ni reagerat på att det skrivs för mycket, eller har ni känt att trots skräcken kring det skrivna så har det behövts berättas om?