Vi kom till Ludvika igår eftermiddag. Jag och ena syrran åkte upp med pappa och hans sambo upp medan syster nummer två kom med tåg en knapp timma efter vi anlänt.

Det är mycket blandade känslor med att vara på plats, dels i Ludvika, en stad som jag känner någorlunda väl med tanke på alla somrar och vintrar vi varit här å hälsat på, och dels i sommarstugan där vi alltid spenderat drygt en vecka varje sommar. Det finns så mycket minnen, speciellt i och kring stugan - som farfar faktiskt byggt alldeles själv!
Det är här i stugan som vi har träffat farmor och farfar och det är härifrån alla mina minnen rörande farfar utspelar sig, så jag känner mig lite låg till och från, men det är väl en del i sorgeprocessen. Det är bra att möta alla minnen, att möta sorgen och låta den komma. Vi människor är alltid så instängda och knutna, men är det i någon situation vi borde lära oss att bli mer öppna och naturliga är det i just sorgen - och det blir de flesta. Man har inte ork nog att spela och klistra på ett ansiktsuttryck som inte är riktigt - man välkomnar sorgen in och så får den komma och vara precis som den är.

Hittills är det bara leenden och minnen som spelas upp, men det är skönt att sorgen som i gråt får vänta för det lär bli en hel del av den varan under begravningen imorgon.

Det är en annorlunda och ny händelse för mig - begravningen. Jag har varit med på tre begravningar i mitt liv varav två som jag faktiskt minns, men det har inte varit en så nära släkting som nu. Nu ska min farfar begravas och den här begravningen och bortgången känns redan innan begravningen är över - något som jag inte upplevt på samma sätt tidigare.

Jag ska mest vara idag. Jag har inga måsten eller krav. Jag ska njuta av dagen, som den är och blir. Det är faktiskt ganska skönt att vara här, trots sorgen och de känslor som hänger i luften hos alla - att få avskärma sig från resten av civilisationen ett tag! Som min syster sa förut: "man undrar om världen fortsätter när man är här, det är så tyst".